Lida Gård

Lida Gård

Lida Gård omnämnes redan 1364 som bostad åt häradshövdingen Peter Tomasson. Gården skrevs då Lydyum. Under början av 1400-talet skrevs namnet Lydhom, då nämndeman Torsten i Lydhem bodde .på gården. Lida gård har för övrigt fått sitt namn av sitt läge på en sluttning, (lid = sluttning). År 1543 beskrivs Lida gård som ett hemman med ”passlig” åker och äng, gott utrymme, ingen timmerskog men tillgång till vedbrand och medelmåttig ållonskog. Fiskevatten och mulbete saknades.

1596 donerades Lida gård till generalkvartermästaren Hans Stuart. Denne blev under en resa från sitt hemland, Skottland, dansk krigsfånge och satt på Varbergs fästning. Efter svenskarnas stormning av fästningen blev Hans Stuart svensk krigsfånge. Han blev dock genom sin skotska adliga börd benådad av hertig Carl, och erhöll efter lång tjänst inom den svenska krigsmakten Lida gård i Kvillinge socken.

Efter Hans Stuart död 1618, ägdes egendomen en tid av brodern, översten Anders Stuart. Under denna tid bebyggdes Lida till säteri. År 1636 ägdes den av Anders son Johan Adolf Stuart, som trots lagens förbud gift sig med sin kusin Anna Stuart, dotter till Hans Stuart. Dessa avstod dock från gården 1659. Två år senare såldes Lida gård till Gustaf Kloot, gift med Anna Stuarts brorsdotter Brita. Dessa vigdes 1648 och bröllopet hölls av drottning Christina. Efter en längre rättegång fick emellertid Kloot avstå egendomen till Britas syster, Märta Beata Stuart. Hennes son häradshövding David Rosenholm, ärvde gården 1683. Lida gård blev 1687 ett såkallat skattesäterirusthåll.

(fotnot ~Säteri, huvudgården i ett frälsegods, förr befriat från kronoskatter.)

Lida Gård försåldes 1703 och köptes av frälsefogden Jakob Hindersson. Denne var född år 1642 i en fattig by i Pommern (Polen). Därifrån blev han i unga år förd till Sverige av Otto Schulman, till hans gård Svärtinge i Ö Eneby socken. Där tjänade han först som hönsvaktareoch blev sedan tjänare åt dennes söner. ”Genom duglighet och sparsamhet bragte Jakob Hinderssondet till sist därhän, att han år 1694 kunde arrendera det ovan nämndasäterirusthållet Lida, som han något år senare inköpte av häradshövding David Rosenholm”, Där dog han 1716 och efter dennes död härjades Lida gård av ryssarna 1719 och gården brändes ner. Trots detta bodde Jakob Hinderssons familj kvar på Lida, antagligen i någon provisorisk huvudbyggnad. ”Icke mindre än sex söner av den stora på Lida gård uppväxande barnskaran fingo boklig utbildning och fyra av dem uppnådde med tiden tjänster inom kyrka och skola”. En av dem var hans son, Martin Liden, som lät ta sig namn efter gården och ärvde den på 1750-talet. Denne fick tillsammana med Elisabeth Rydelius sju barn. Av dessa dog fem stycken innan de fyllde fyra år, och den sjätte när hon var 30. Den ende som uppnådde vuxen ålder var han sedermera berömde son, professor Johan Henrik Liden.

I .C.F~ Broocmans skrift ”Östergötland” från 1760 står följande.

”Lida, av ett hemman berustat skattesäteri N 110 vid Lif-compagniet, är beläget en åttondels mil från kyrkan och har 14 tunnors utsäde, någorlunda tillrådslig äng, nödtorftigt mulbete, fördelaktig skog och litet fiske uti en liten insjö.Teologie lektorn och prosten M. Martin Lidén är nu härav ägare”.

Vid Martin Lidens död 1769 ärvde gården av hans son Johan Henrik Lidén. Denne blev omsider en mycket lärd man och hans samtid (Gustav III:s tid) beundrade honom som den framstående forskaren och lycklige författaren, den store boksamlaren och generöse donatorn, den trofaste och pålitlige vännen och själsstora människan. Han tog höga examina och blev 1776 professor. Många av hans skrifter finns ännu bevarade. De första 30 åren av Johan Henriks levnad var fyllda med all tänkbar framgång och harmoni med tillvaron. Därefter insjuknade han dock och låg sina sista 17 år bunden till sin säng. Under hela sin sjukdomstid levde han hos en vän inne i Norrköping. Trots sin sjukdom ägnade Johan Henrik Lida största intresse och nämner gården ofta i sina brev till vänner.

19/5 1773 skriver Johan Henrik:

”Vid Lida gård har denna vecka tjuvar barkat ungefär 100 at unga ekar och de har blivit skämda”.

 

Omkring 1775 (det rätta årtalet okänt) lät Johan Henrik Lidén uppföra en ny mangårdsbyggnad, som han själv dock aldrig såg på grund av sjukdom.

Minnestavla över Johan Henrik LidenEn minnestavla över honom finns vid Hedvigs kyrka i Norrköping. Den byggnad som Johan-Henrik lät uppföra är den som fortfarande står kvar och beskrivs i Kulturmiljökomittens förslag 1976:

”Den nuvarande huvudbyggnaden uppfördes omkring 1775 på platsen för en 1719 nedbränd 1600-talsgård. Huset är ett envånings vit putsat timmerhus med brant mansardtak och kraftiga mittpartier i 2 våningar på bägge långsidorna. Ett förfulande trapphus jämte veranda har tillkommit på entresidan omkring 1900. De båda envåningsflyglarna i rött timmer kan vara äldre än huvudbyggnaden”.

Efter att några år ha tillhört överstelöjtnant Johan Erik Gripenwald såldes Lida gård 1817 till handlanden Eric Österlind. Denna valdes, vid det första stadsfullmäktigevalet i Norrköping 1862, äsom en utav femtio ledamöter till stadsfullmäktige. Sonen Per Wilhelm Österlind blev lantbrukare och övertog vården av Lida gård, som fadern inköpt.

Per Wilhelm Österlind skötte gården till 1897 då den inköptes av konsuln och talmannen Axel Swartling, (f 1840). Axel Swartling var en stor man i Norrköping under slutet av 1860-talet. Han var bl a f d rysk vicekonsul, f d talman i riksdagens andra kammare och disponent för Drags AB. Vid hans död 1918 ärvdes Lida gård av hans barn och sedermera ägdes gården av hans dotter Karin Evers. Hon var gift med den framstående psalmdiktaren och kyrkoherden i Matteus församling Edvard Evers. Karin Evers flyttade efter makens död på 20-talet, ut till Lida gård och bodde ensam i mangårdsbyggnaden till sin död. Hon skötte gården i egen regi fram till 40-talet, då jordbruket utarrenderades till Bengt Sörbin, som bosatte sig på tillhörande Kvillinge gård. Efter Karin Evers död 1961 stod gården obebodd, men inköptes av Norrköpings stad 1963 för 2 miljoner kronor.

Totalt var egendomen, när Norrköpinge stad köpte den 1963 då den bestod av Lida och Kvillinge gårdar samt några tillhörande hemman, på 702 hektar. Därav var 99 hektar åker, 436 hektar skogsmark samt ca 30 ha betesmark och trädgård. I början av 1940-talet hade man en djurbesättning på åtta hästar, 47 kor och 20 ungdjur. Egendomen hade även eget sågverk. Jordbruket arrenderas nu av Bengt Sörbins son lantmästare Bo Sörbin, men numera finns inga djur. Den engelska parken vid Lida gård har tidigare varit en sevärdhet och torde vara den sista i sitt slag i Norrköpingstrakten. Den beskrivs i Kulturmiljökomittens förslag 1976 av stadsträdgårdsmästare Stig Hellerström.

”Parken vid Lida gård har blivit ovanligt innehållsrik och omväxlande på grund av att vattnet från bäcken kunnat ingå i olika anläggningsdelar och man bör därför säkerställa möjligheterna att bevara de grundläggande dragen i denna anläggning. Den parkstil som det här är frågan om brukar ibland kallas Engelsk park, eftersom idéerna under 1700- och 1800-talen kom från England. Den omformning som skett i svensk anda och stil gör emellertid att beteckningen landskapspark är mera rättvisande. Man eftersträvade nämligen att efterlikna de större herrgårdarnas och slottens landskapsparker d v s stiliserade landskap med innehåll av pittoreska och romantiska detaljer såsom vattenfall, grottor, tempel etc. På grund av mindre ekonomiska resurser tvingades man dock att samla detalj anläggningarna närmare varandra på en mera begränsad areal så att motiven kom mycket tätt och man måste effektivt tillvarataga den egna terrängens alla naturliga möjligheter av t ex bäckfåror, stengärdesgårdar, diken barrskogspartier etc. anläggningar av dessa slag blev därför betydligt mer riaturromantiska än de ursprungliga Engelska parkerna, som gjordes efter antika förebilder i utpräglad klassicistisk stil.”

Skötseln kunde heller aldrig bli perfekt i trädgårdsanläggningar där odling av frukt och grönsaker nödvändigtvis alltid måste få företräde vid fördelning av arbetskraften.

Man koncentrerade därför blomsteranläggningar och andra prydnadsdetaljer till några få men påkostade områden i parken. På Lida gård är det t ex vissa öar i vattenanläggningen som säkerligen varit föremål för speciell plantering och omvårdnad. De övriga planterade partierna som omgav de slingrande gångarna fick så småningom lund karaktär och under årens lopp har de kommit att övergå till förvildad lövskog av mycket högt prydnadsvärde.

Till anläggningar av detta slag infördes ofta exotiska och ovanliga växter. Av dessa har de flesta perenna växter och buskar försvunnit, medan vissa träd lyckats överleva ända in i vår tid. Svärtinge gård hyser  tex en Gleditachiaträd, som enligt uppgift hemförts från Jerusalem för ca 30 år sedan. På Lida finns två mycket gamla lindar, åldern är inte fastställd, men de torde vara mer än 300 år gamla. Dessutom finns några kvastbokar som av framlidne professorn i systematisk botanik, Nils Hylander, betecknades som synnerligen intressanta. Deras vridna och tätt samlade grenar gör att de även under vintern har ett i iögonenfallande utseende”.

Den vackra parken lämnades dock åt sitt öde under 1960-talet, men våren 1975 vändes trenden och en upprustning skedde. Dammarna rensades upp och ikläddes med stockpanel. De små broarna sattes i stånd eller ersattes med nya av liknande typ som sina föregångare. Man rensade upp på marken och sådde nytt gräs på vissa avsnitt. Skadade träd ansades, bl.a. de två lindarna som  torde vara gårdens vårdträd och som sådana har en viss betydelse att bli bevarade så länge som möjligt.

KOMMUNENS PLANERING
Staden lämnade som nämnt Lida gård åt sitt öde under 60-talet och gården förföll. Många förelåg till användningsområde efter en renovering diskuterades, som tex:
– allmänna föreningsändamål  i stadens regi
– plats för stadens representation
– bostadsbebyggelse
-försöksgård för statens trädgårdsförsök

Inget av dessa förslag genomfördes dock. Under senare år framkom ett förslag att en tomt runt huvudbyggnaden skulle försäljas och köparen skulle åtaga sig att restaurera den gamla huvudbyggnaden. Även de två flyglarnas användning har diskuterats. De torde vara de äldsta i sitt slag i de har trakterna, något äldre an huvudbyggnaden.

Omgivning
Lida Gård ligger i Kvillinge socken alldeles vid södra sluttningen av den ca 100 m höga Kolmårdsbranten. Mot söder utbreder sig en vidsträckt utsikt över socknens fruktbaraste Jordbruksmark och Norrköpings silhuett. I skogen ovanför Lida finns ett antal mindre skogssjöar och området är lämpligt som  strövområde, F n finns tre markerade leder av varierande längd här. Inte långt från gården sträcker den välkända bergshöjden Torsklint upp med sina 117 m ö h och därifrån ges en vidsträckt utsikt över Kvillingeslätten, Bråviken och Glan. I klart väder lär man härifrån kunna se inte mindre än 20 kyrkor.

Lida Gårds framtida öde har alltså länge diskuterats och många har önskat den gamla gården en ärevördig fortsättning, bland dem Holger Mildh som många gånger skildrat dess öde i Norrköpings Tidningar:

“När man en vårdag står och tittar på Lida gård och dess omgivningar och ser de röda timmerhusen stå vakt på båda sidor om den vita huvudbyggnaden med sina gröna fönsterskydd, när man ser de två dammarna rakt framför och den tredje ett stycke nedanför, när man ser grönskan och blommorna, då drömmer man mest om att det här vore ett ställe att bevara. Det skulle kunna bli en oas för jäktade nutidsmänniskor. Här finns en yttre ram av visserligen förfallen skönhet men med möjlighet att iståndsättas”.                                               NT 28/4 1972

Text av:
Henrik Wåhlberg och Mats Boren

Uppdatering av texten pågår.